Gästkrönika: Ökad jämlikhet sporrar entreprenörskap

Var fjärde ung är arbetslös, ett politiskt och ekonomiskt misslyckande. Sverige har Europas näst högsta ungdomsarbetslöshet och en långsiktig arbetslöshet som biter sig fast på historiskt höga nivåer. En situation som onekligen kräver handling.

Traditionell ekonomi utgår som regel från att det viktigaste på arbetsmarknaden är att fokusera på utbudet av och priset på arbetskraft. Svenskt näringsliv, som för övrigt står bakom den här kampanjsidan, har exempelvis drivit frågan om uppluckrad arbetsrätt och omförhandlade löner för att få ner arbetslösheten. Företagens villkor ses som den viktigaste komponenten för tillväxt.

Men verkligheten berättar någonting annat. Varken lägre löner eller sämre avtal genererar högre sysselsättning, åtminstone inte per automatik. Och missförstå mig inte: företagande och entreprenörskap är hörnstenar i en vital ekonomi och en förutsättning för en välfärd i världsklass. Problemet handlar snarare om att vi alltför ofta börjar i fel ände och glömmer att stora delar av samhället inte ens får chansen att starta eget. Liksom att det inte spelar någon roll hur utbudet av arbetskraft än ser ut om det saknas efterfrågan.

I våras presenterade jag slutsatserna från arbetet med Talangbarometern, ett unikt material om unga människors drömmar, villkor och eventuella hinder för att utveckla just sin inneboende drivkraft i ett yrkesliv. Rapporten omfattar enkät- och djupintervjuer i kombination med personliga möten med strax över 2 500 unga i Stockholmsregonen. Unga människor med åtskilliga idéer om hur de vill leva sitt liv och samtidigt bidra till ett rikare Sverige.

Jag vill särskilt lyfta fram några delar. Som att undersökningen visar att löneskillnaderna mellan kvinnor och män är större, i genomsnitt 2 000 kronor, bland de intervjuade än hos befolkningen i stort. Men kanske än viktigare så framträder ett klart mönster i rapporten: unga människors självförtroende och faktiska möjligheter att förverkliga sina drömmar är hindras ofta av föräldrarnas utbildning och klasstillhörighet. Det räcker ofta med att kika på boendeorten för att kunna avgöra hur stor verktygslådan till framtiden är.

På samma sätt hindras smarta, idérika och kreativa individer från att våga investera i ett företag eller projekt genom omfattande diskriminering på grund av efternamn och hudfärg. Det i kombination med ett svagt nätverk av kontakter och kanaler gör att många unga ger upp drömmarna redan på idéstadiet.

Och jag menar att det är ett problem. Inte bara för de enskilda individerna, utan lika mycket för samhället i stort. Alltför stora klyftor och en destruktiv segregation är hinder för tillväxt och sysselsättning. Vilket i sin tur urlakar efterfrågan i ekonomin i stort och försämrar företagsklimatet. För om bara fyra av fem idéer förverkligas och blir företag finns det hela tiden en outnyttjad potential, en talangpotential, som aldrig omsätts till välstånd och nya jobb till unga.

En politik för minskade klyftor, som möjliggör att alla får chansen att förverkliga sitt livsprojekt, ökar efterfrågan på varor och tjänster, etablerar en kompetent arbetskraft och föder mer allmänt ett kreativt klimat för företagande och entreprenörskap. Och ger unga jobb. Det tjänar hela samhället på.

Med andra ord: anledningen till att vi håller på att gå miste om historiens bästa generation beror på att för mycket talang går till spillo när klyftorna växer. Sverige måste bli världens talangvänligaste land att bo och lyckas i. Om vi menar allvar med att ta tillvara på kunniga och driftiga entreprenörer, det vill säga.

Daniel Mathisen är journalist, skribent och riksdagskandidat för Socialdemokraterna i Stockholms län. Han har en fil kand-examen i statsvetenskap och nationalekonomi samt en masterexamen i journalistik. Läs mer om Talangbarometern på www.talangbarometern.se.