Lina Skandevall

Läser andra inlägg här – om att vi inte syns. Det gör vi inte. Vi syns i våra branscher, men nätverkandet är det ofta värre med. Egentligen vet jag inte varför, själv har jag alltid varit delaktig i dem, men det var tufft i början. Att stå där, bland kavajfolket och försöka mingla sig fram med ett osäkert leende. Men nätverk är guld. De är allt. De är framtidens hårdvaluta. De krävs för att ta sig vidare, även om de inte behöver ske just i form av arrangerade nätverksträffar. Själv sitter jag i styrelsen i Företagarna i Norrköping. Där är jag ung. Väldigt ung.

Styrelser är speciella. Jag är mer kreativ och ivrig, jag vill köra igång direkt, vill inte sitta och formellt punkta av på en dagordning, även om styrelsearbete har följt mig genom alla år ända sedan högstadiet och jag VET att det där formella behövs. Men jag tror vi unga skräms av allt det där. Hela Sverige vilar på ideellt arbete i olika föreningar, men jag undrar om min generation är lika lättflirtad. Vi vill ha mer action. Vi vill ha garantier på att det ger något.

I går på ett styrelsemöte så var min idé om att lyfta fram unga företagare när Företagarna utser Årets företagare att betrakta som flummigt, enligt flera av styrelseledamöterna. Då satte jag i halsen. Shit. Är det så långt kvar innan vi små, unga företag får samma status som de som har haft sitt tillverkningsföretag i 20 år? Jag är djupt imponerad av alla som har lyckats driva fram ett framgångsrikt företag, men missa inte oss unga, som kämpar oss fram och som också gör bra saker och faktiskt också har stabila, expansiva företag. Först blev jag irriterad. Sen gav det mig bara vatten på min kvarn.
Det finns en anledning till att den här sajten finns, det finns en anledning till att vi unga absolut bör sitta med i styrelser och i går fick jag det, ganska förvånat, kastat rakt i ansiktet. Men oroa er inte. Det kommer att bli mer fokus på unga entreprenörer här i Norrköping framöver, under andra konstellationer. Och det är jag tillfälligt nöjd med.

Akta er för den nya generationen!

Har precis hållit föredrag för 16-åriga blivande dekoratörer/stylister som sitter nedtryckta i skolbänkarna. De ska snart ut i arbetslivet på sin första praktik och när vi lämnade dem kändes det nästan som att de satt än mer nedtryckta i sina stolar. Frågor som – ”hur konkurrerar jag om praktikantplats när de kräver att jag ska vara 18 år och ha erfarenhet? Jag är 16 år, utan erfarenhet. ”

De möts av hårda villkor, de blivande dekoratörerna. (Och vi som arbetsgivare har ett ansvar att ta hand om dem, så de får sin första stapplande erfarenhet.) Hur som helst. De har inget eget branschförbund, de får en bred utbildning inom ett ganska smalt yrke och därför var jag på plats för att tipsa dem lite om vad de ska tänka på inför sin första praktik. Gör allt, fjäska för arbetsgivaren, var påläst, visa framfötterna, erbjud dig att slänga soporna, försök att fråga mycket, var inte i vägen, var serviceminded, var inte rädd för att göra fel, våga komma med egna förslag, stå inte i ett hörn och håll tyst, var envis, visa att du duger, tro på dig själv, vill du så går det. Våga. Våga, våga, våga. Stackars krakar. Fast å andra sidan. Det känns som att vi gav dem en inspirerande smäll på käften, jag och Praktikant-Marie. Jag hoppas att den tog.  

Min sambo är polis. Han lever i sin polisvärld. Eftersom han dessutom pendlar till Göteborg för att jobba så känns det som att han försvinner till Polisland. Jag har således ganska dålig insyn i hans jobb. Han har desto bättre insyn i mitt. Han hjälper mig att bolla kunder, hjälper min virriga hjärna att tänka polis-rationellt och får mig att behålla lugnet i (nästan) alla lägen. Jag undrar ändå om han förstår. Förstår vad det är som gör att jag sitter och svettas om nätterna ibland, inser vad det är som får mig att jubla över varenda nytt uppdrag jag får och att jag ska i väg och mingla och nätverka titt som tätt. Ibland känns det som att frågan ”är det inte bättre att du satsar på att bli anställd” (säg aldrig det till en företagare, please) hänger i luften.

Men i går fick jag beviset. Vi var och såg Avatar. För er som har sett den så vet ni att biologiforskaren (skådespelaren Sigourney Weaver) kliver in i Avatarernas värld och tar prover på floran. När hon dödligt skadad bärs till ett heligt träd med vackra, lysande trådar som hänger ner från grenarna, säger hon med sina sista krafter att hon skulle vilja ta några prover på trädet. Då säger min sambo: ”Det är som du med ditt företag. Även om du låg på dödsbädden så skulle du säkert hitta en artikelvinkel du vill göra något av.” Då äntligen insåg jag. Han förstår.

En fråga kvarstår. Med tanke på att min sambo, som ändå levt nära mig ett tag och fått höra allt och lite till om företagarens vardag först nu börjar inse vad det handlar om, så är det ganska otäckt att tänka på hur en politiker ska kunna se våra behov och fatta beslut som gör det enklare för oss att driva våra företag. Så snälla. Ta er tid. Lyssna på oss.

Lunch med en tidningsredaktör i stan. Vi diskuterar branschen, annonssvackorna, kommer in på diskussioner om mina uppdrag. Med stor entusiasm berättar jag att jag ska intervjua en man som driver fyra olika fläktföretag parallellt, om kommuners förmåga och oförmåga att stimulera näringslivet och han hittar på mig. Storögt. Så säger han:

”Lina, vet du vad som är konstigt? Allt det du säger nu är i mina öron så extremt tråkiga ämnen på artiklar. Men du lyser, du engagerar dig i dem helhjärtat. Tycker du inte att något du skriver om är tråkigt?”

Jag stannar upp. Funderar. Är något någonsin tråkigt att skriva om? Kanske om jag får en tung forskningsrapport på hundra sidor att läsa igenom för att sammanställa till 2000 tecken ”så att folk förstår den” (ja, det har hänt) men annars… nej. Jag vet inte om jag övertalar mig själv att alla mina artiklar är intressanta för att ”stå ut”, men det är nog det minst sannolika svaret. Svaret är snarare att jag är hopplöst nyfiken och vill lära mig så mycket jag bara kan. Om allt. Och så finns det ett annat viktigt skäl. Att det här är ett bevis att mitt företag fungerar. Kunderna vill använda min kunskap. De vill köpa det jag skapat, tillsammans med mina finfina skribenter och samarbetspartners. Det gör mig varm varje dag.