Entreprenörskap på schemat, tack!

Precis hemkommen från en inspirationsföreläsning jag höll på uppdrag av Communicare och Svenskt Näringsliv. Framför mig satt ett 30-tal fantastiska människor. Unga, driftiga, hungriga. Hade jag något att lära dem? Jag vet inte. De flesta kändes som rutinerade företagare. Men snart infann sig samma sköna känsla som alltid när folk helt plötsligt bara förstår och är delaktiga i det jag strider för varje dag. Entreprenörskap. De förstår problematiken, de ser fördelarna, och snart diskuterade vi mängder av saker. Förslag på lösningar, min nya roll som chef som kräver mer organisation. Vill jag ha den? Eller bör jag fortsätta att håva in nya jobb och producera och kanske anställa en VD istället? Många funderingar, många kloka inlägg.

Diskussionen halkade snart in på entreprenörskap och skola. Någon berättade att entreprenörskap ska bli en obligatorisk kurs på gymnasiet för flera program, de andra programmen kan välja till den.

Bra. En start.

Så säger samma kille att han har fått lugna femton lärare med att säga att det inte bara ska handla om att starta och driva ett företag, utan även om att vara drivkraftig, se möjligheter och att ha högt satta mål, även som anställd. Först då accepterade lärarna hans tankar om att få in entreprenörskap på schemat.

Jag förstår ingenting. Varför krävs ursäkter för att lära ut hur man startar eget? Varför måste det bäddas in i terminologier som går att anpassa på alla dem som hellre vill bli anställda? Tro mig, vem som helst har nytta av att veta hur ett företag fungerar, vilka risker man ställs inför, vad som krävs, hur man gör. Det är en kunskap som kommer ALLA till gagn. Även dem som kommer att anställas. Att veta hur man startar och driver ett företag handlar om allmänbildning. Och allmänbildning passar utmärkt in i läroplanen.