Charlotte Schéle

Inför valet pratar alla om ungdomsarbetslösheten. De politiska partierna lovar det ena och det andra. Och som jag skrev i mitt senaste inlägg så är det företagarna som skapar jobben och inte enskilda politiker eller ett parti.

Och strax innan årsskiftet så gick Företagarna ut med att 60 000 företag med anställda är i fara på grund av generationsskifte på ägarsidan. Vad händer då? De flesta pratar om generationsskifte på arbetsmarknaden. Men på företagarsidan?

Man kan ju alltid leka med räkneexempel… Vi säger att i snitt har varje företag 4 anställda. Hur många jobb kan vara i fara om inte ett generationsskifte går igenom? 240 000 jobb! I maj i år är antalet arbetslösa ungdomar 175 800. Hm…

Jag vet att de antal arbetsgivare som är under 30 år idag, är bara en bråkdel av de som kommer att kliva av företagarbanan inom de kommande åren. Den ekvationen går inte ihop. Då kommer det antagligen inte bli bättre för dem som redan står utanför arbetsmarknaden. Jag har all anledning att återkomma i frågan…

Sverige behöver fler arbetsgivare. Och politiker som tar tag i företagsfrågor. Punkt.

I måndagens Skaraborg Allehanda fanns denna insändare från signatur AE:

10 glada personer går ut för att äta middag tillsammans. Notan blir 1000 kr. Notan delas på samma sätt som skatt betalas:
- De första fyra (de fattigaste) betalar ingenting
- Den 5:e betalar 10 kr
- Den 6:e betalar 30 kr
- Den 7:e 70 kr
- Den 8:e 120 kr
- Den 9:e 180 kr
- Den 10:e personen (den rikaste) betalar 590 kr

De 10 personerna äter middag på restaurangen varje dag och är nöjda med uppgörelsen om 1000 kr. En dag säger restaurangägaren:
- "Ni är trogna kunder så jag lämnar 200 kr rabatt på era middagar i fortsättningen".

En middag för 10 personer kostar nu endast 800 kr och det är nu det händer grejer. Man vill fortfarande betala middagen såsom skatter betalas.
De första 4 påverkas inte. De får fortsätta äta gratis. Men hur ska de andra 6 göra? Hur ska de dela upp rabatten på 200 kr så att alla får sin del? De inser att 200 kr delat med 6 blir 33,33 kr. Drar de bort beloppet från varje persons andel får den 5:e och 6:e personen betalt för att äta.

Restaurangägaren föreslår att i rättvisans namn är det bättre att reducera varje persons nota proportionellt. Han räknar ut de belopp varje person skall betala. Resultatet blir att även den 5:e personen får äta gratis.
Den 6:e får betala 20 kr, den 7:e betalar 50 kr, den 8:e 90 kr, den 9:e 120 kr och den 10:e personen betalar 520 kr istället för tidigare 590 kr.

Alla får ett lägre pris än tidigare och nu får 5 personer äta gratis. Utanför restaurangen börjar de jämföra vad de sparat...
- Jag sparar bara en tia av rabattens 200 kr, börjar den 6:e personen. Han pekar på den 10:e och säger:
- Men han sparar 70 kr!

- Precis, jag tjänar bara en tia och det är orättvist att han får sju gånger så mycket som jag, säger den 5:e personen.

- Det är sant! Varför ska han få 70 kr tillbaka när jag bara får 20? De rika ska alltid ha det lite bättre, gormar den 7:e personen.

- Vänta ett tag! Skriker de 4 första som äter gratis varje dag.
- Vi får ingenting. Det här systemet utnyttjar de fattiga!

De 9 personerna skäller som hundar på den 10:e och kallar honom för allt möjligt och anklagar honom för att suga blodet ur de fattiga.

Nästa kväll kommer inte den 10:e personen till middagen. Skönt tycker de andra 9 och sätter sig ner för att äta. När notan sedan landar på bordet upptäcker de något väldigt märkligt:
Det fattas 520 Kr...

Norrköping tar vara på framtiden – nämligen de unga företagarna och arbetsgivarna. ”Det känns extra viktigt att träffa unga företagare, eftersom de på ett påtagligt sätt är med och bygger vår framtid. De vågar gå sin egen väg och inspirerar andra.” Ja, de kloka orden säger Anne Revland, näringslivsdirektör i Norrköpings kommun.

En av de unga och framgångsrika är Christoffer Sjögren. Han äger bland annat Städarna, tre e-handelsföretag och ett mediekonsultföretag. Städbolaget startade han 21-år gammal och har på två år vuxit från 1 anställd till åtta. De har vuxit organiskt under den perioden och han skulle vilja satsa hårdare på städbolaget med fler bilar och fler kontor. Med andra ord hade han kunnat anställa fler.

Men han vågar inte. Han måste avvakta valet för att se vad som händer med Rut-avdraget.

I dag fick jag en intressant sammanfattning efter en paneldebatt som jag deltog i för några veckor sedan. För det är ofta som man tänker i efterhand; vad var det vi kom fram till egentligen?

Vi diskuterade vad som händer när svenska ungdomar tar steget ut på arbetsmarknaden.  Bland annat: Hur värderas praktiska kunskaper mot akademiska betyg? Har nyutexaminerade varit i kontakt med näringslivet och potentiella arbetsgivare under studietiden? Hur kan kompetensen matchas med arbetsgivarens- och arbetsmarknadens behov?

Det som vi bland annat kom fram till var:

• Sverige står inför en generationsväxling; det är stora ungdomskullar som är på väg in på arbetsmarknaden. Dessa ungdomar måste förberedas bättre inför klivet ut på arbetsmarknaden för att undvika glappet som uppstår när de äldre går i pension. 
• Stimulera till kompetensutveckling, entreprenörskap, internationell samverkan, deltagande och bättre självförtroende.
• Ungdomar är en resurs för arbetsgivaren. Deras kompetenser, såväl akademiska som praktiska, traditionella som okonventionella måste synliggöras och tas tillvara på. För det krävs en förändring av arbetsmarknadslagstiftningen, ingångslöner och att underlätta för företag att anställa ungdomar. Förslagsvis skulle förändrade turordningsregler och fler steg i lönenivåer, som höjs i takt med ökad erfarenhet, kunna uppmuntra anställning av ungdomar.
• Det är viktigt med nya perspektiv och inställningar för att undvika risken att förlora kompetens.
• Bättre koppling mellan utbildning och yrkesliv och fler samarbeten dem emellan ger ungdomar fler möjligheter att komma i kontakt med företag och arbetsgivare via t.ex. jobbmässor. Ökad satsning på praktik och praktiska inslag i de akademiska utbildningarna – det ger studenterna möjlighet att testa på framtida yrken och att knyta företagskontakter.

Det bästa av allt har jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Det var Erik, ung och arbetslös, som vågade uttrycka sin frustration inför alla oss som deltog och de som var i publiken. Han kommenterade om hur ungdomar inte har möjlighet att påverka förhandlingar av ingångslöner för ungdomar. Många arbetslösa ungdomar skulle nöja sig med en lägre ingångslön för att få en chans att ta sig in på arbetsmarknaden, en möjlighet som inte finns eftersom löneförhandlingar sker mellan arbetsmarknadens parter samt facken. Från näringslivet menar man att företag vill anställa unga men för att undvika inlåsningseffekten i löneförhandlingarna behöver det finnas fler steg i lönenivåer för att detta ska uppmuntras.

Nu var det inte bara jag som sa det. Det är nu skrivit i en sammanfattning samt att de 60-tal åhörare fick ta del av det på plats.